De högre makterna

Det var en solig eftermiddag i slutet av maj, jag hade just slutat för dagen men kände inte för att gå hem till en tom lägenhet så jag tog en liten promenix genom staden. Överallt omkring mej gick omslingrade kärlekspar, som blodiglar som suger sej fast och aldrig tycks släppa taget. För att undslippa tungmassakern tog jag min tillflykt till en liten katolskt kyrka inklämd mellan två halvt raserade huskroppar. Det var en liten men rätt mysig kyrka beklädd i mörk träpanel med vackra handgjorda fönster, berättandes historier om djävular och hjältar, helgon och profeter. Det var tydligt att människorna i kyrkan var djupt troende, fråga mej inte hur jag vet det, antagligen magkännsla. Förutom klickande från sulor som slog i stengolvet ett harklande här och där var det alldelens tyst i kyrkan, inte ett knyst. Eftersom de flesta bad kändes klokt att göra likadant, så jag började be;
Kära gud som är i himmelen helgat vare ditt namn
Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden
vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dom oss skyldiga äro
och så vidare...
snälla gud det enda jag ber om egentligen är ett slut på ensamheten
slut på ensamma nätter, inga flera middagar med bosse bildoktorn, inga flera ensamma biobesök.
snälla gud det enda jag ber om är någon att älska, någon att hålla om, att tillägna min omsorg och kärlek jag ber dej
amen

en liten vibration i fickan
skit också!
men jag han inte få upp mobilen i tid och tystnaden bröts av ett ljudligt ringande
Fan, jag tyckte ju att jag stängde av mobilen.
Ett nytt oläst medelande;

Kära levande
Din bön har nu levererats
Det är högst sannolikt att ingen bryr sej
men tack för visat intresse
och ha ett fortsatt trevligt liv

På begäran

Nu bloggar jag på begäran av majs, och för att jag inte har någonting bättre för mej... jag erkänner jag har inget liv.
Livet är en mörk plats fylld med ensamhet och ångest, jag är en lidande konstnärssjäl i ett hav av mörker. Krypandes, nedbrytandes kväver det mej långsamt under en livstid, en evighet som en dag tar slut. Livet är lidande, allt är lidande snart kommer vi alla att slukas av vår egen tomhet. "Det är en lyx som du kan unna dej..." säger mamma, jag håller med. Det är lätt att vara en missförstådd, lidande konstnär som lever på social bidrag och spenderar sina dagar sittandes på ett rökfyllt café stirrandes ner i en kopp svart kaffe. Sedan går de till krogen super lite och lägger på ett sånt där lidande djupt ansikte och lyckas få hem nån naiv flicka som hoppsan hejsan ojsan vad lidande det är med lite kul i sängen. Nästa morgon är flickan förälskad i konstnären och tror att hon är en räddande ängel, då säger konstnären att "Det går inte att älska mej, du får det bättre utan mej... jag är inte värd att bli älskad." SMACK! Där är hon fast, stackars lilla flicka, hon är helt såld på denna djupa, lidande själ, konstnären tittar henne djupt i ögonen och viskar att hon betyder allt. Det som inte sägs är att konstnären har mycket allt att dela med sej av... ca en sådär 7 allt.