På begäran

Nu bloggar jag på begäran av majs, och för att jag inte har någonting bättre för mej... jag erkänner jag har inget liv.
Livet är en mörk plats fylld med ensamhet och ångest, jag är en lidande konstnärssjäl i ett hav av mörker. Krypandes, nedbrytandes kväver det mej långsamt under en livstid, en evighet som en dag tar slut. Livet är lidande, allt är lidande snart kommer vi alla att slukas av vår egen tomhet. "Det är en lyx som du kan unna dej..." säger mamma, jag håller med. Det är lätt att vara en missförstådd, lidande konstnär som lever på social bidrag och spenderar sina dagar sittandes på ett rökfyllt café stirrandes ner i en kopp svart kaffe. Sedan går de till krogen super lite och lägger på ett sånt där lidande djupt ansikte och lyckas få hem nån naiv flicka som hoppsan hejsan ojsan vad lidande det är med lite kul i sängen. Nästa morgon är flickan förälskad i konstnären och tror att hon är en räddande ängel, då säger konstnären att "Det går inte att älska mej, du får det bättre utan mej... jag är inte värd att bli älskad." SMACK! Där är hon fast, stackars lilla flicka, hon är helt såld på denna djupa, lidande själ, konstnären tittar henne djupt i ögonen och viskar att hon betyder allt. Det som inte sägs är att konstnären har mycket allt att dela med sej av... ca en sådär 7 allt.