Ett litet liv

Till slut har det blivit ännu en höst
tusentals ensamma själar söker tröst
som vältrar sej i livsångest
dystra vuxenliv
barndom förgånget
klagar över meningslöshet
när det finns så mycket att göra i världen
existensbesvären lyx för oss i välfärden
men slöhet stoppar oss på vägen

mycket blir ältat lite blir gjort
vi som har makten
här i västvärlden
sitter fast på vår lilla samhällsort

utan perspektiv med överkonsumtion som tidsfördriv
så mycket att vara tacksam över
ändå så mycket vi saknar och behöver
utöver widesscreen Tvn och oljeslukandebil
10 liter per mil
varför inte välja ett miljövänligt alternativ
den går bara några meter bort
ett regelbundet kollektiv

flesta har tak över huvudet mat på bordet
slipper förföljelsen och massmordet
vi har trygghet, frihet
demokrati, libereté

Om vi nu har det så bra
varför är det som många som knaprar piller
vi lever vårt lilla livmed innåtvända pupiller
granska varenda lilla DNA
men vi tycks aldrig hitta defekten
anledningen till vår rastlöshet
ingen klarhet till vår tomhet
kanske är människan är en tom individ
på konstant jakt efter frid
eller finns det ett tredje alternativ

Det är äntligen tid att göra som Galileo Galilei
rikta teleskopet mot yttre världen
se ett steg bortom den lokala sfären
ta till dej visdomsorden
Det är du som finns till på jorden
inte jorden som finns till för dej

Vad gör man när en stuntman dör?

Vad gör man när en stuntman dör
Hans som vant ska klara alla fall och slag
Vad gör man den dag han inte reser sej
efter den där trippla volten utför stupet
när han ligger orörlig med dödens biljett
vilandes i handen bunden av blodsbanden
som sipprar trygghetens ilusion röd
han som allid ska resa sej upp, le och fråga
var det där bra, eller ska vi ta det igen?
som om ingenting hade hänt

Han som tränat hela sitt liv på att falla vackert
landa stadigt med båda fötterna på marken
han som fysikens lagar inte rår sej på
när han studsar fram i det blå

Du som bärs upp av säkerhetslinor
landar tryggt på mjuka mattor
du som dränker dej i bensin och tänder på
du som hoppar från ravin till ravin utan snöskor

En proffesionell stuntman ska ju vara självklar, oskadd, osårbar
han som vet vad han gör
vad gör man när stålmannen dör?

Hur går det då för mej
jag har varken linor eller mattor
när jag voltar fram igenom livet
vår trygghet, vi så självklart tar för givet

Jag kan inte acceptera, kan inte filtrera bort det faktum
att varje stund kan vara vår sista
och jag kan inte frontrera
vågar inte avkryptera, sanningen
att ingen lever längre än ens privata tillgång av tid
vår varsinna blomma som knoppar, blommar, vissnar och dör
livet som föder livet som förgör

Sovdags

Jag vill aldrig riktigt gå och lägga mej
för det är som att erkänna förlusten av ännu en dag
som kunde ha använts till så mycket mer
panik över år som bara blir fler och fler

Natten som söver tills morgonen vaknar
stressen därimellan
över allt som vi saknar
Vems drömmar spenderar du dina dagar med att förvanska
det är så vi lär oss handskas med ovissheten, friheten

vi kortar vår synfält tills vi inte ser mer
än tippen av vår näsas ego
vi bygger vår lilla värld omkring oss
som av lego, bitar som faller på plats, som passar ihop och tas isär
leka familj här leka familj där

På natten drömmer vi drömmar
som härstämmar från långt långt inne
i det allra djupaste av vårt lilla sinne
programerade från barnsben
aktiveras vårt minne
information om uppsatta mål
långt innan vårt första livsvrål
klart man skriker om allt som önskars, drömms, görs
är förprogramerade program som körs

en strävan, bävan
efter uppskattning
det är den som skapar våran uppfattning om drömmar
kan dina drömmar ledas tillbaka till händelser som ingav uppmuntran?

du drömmer andras drömmar
du lever någon annans liv
går i helt fel riktning
med gigantiska kliv
vakna

Jag är trött på dej

Jag är trött på dej
men det är ju lätt att miss ta, sej
som hans små beundrare som följer tätt på rad
blint följer den fula ankungen som leker svan
de är gänget som styr här i trakten
kåkstaden är hans hem
bråkstaken är hans medfödda benämmning
född utan hämmning, utan empati, sympati
med doktorsgrad i våld, knark och utanförskap
född utanför systemet
ännu ett barn av sin stad
med diagnostiserad stördhetsgrad
lätt dyslexi, ad/hd, damp, aspergers syndrom
människor som faller för hans medfödda charm
med eftersmak av bitter arom
älskat och hatat problem barn
hänger oftast på stan
dricka bers och kröka
redan kostat samhället uppåt nån miljon
och det lär väll öka
gick fordon, levande fördom
ungdom som tappat tron
barn utan hemstation

jag är trött på dej
som trackar ner på andra
som kommer rätt lätt undan
för "han är ju såndär"
hans mamma övergav honom
hans pappa är alkis på stan
man har hört det lite för många gånger
man blir rätt van
ingen ursäkt krävs för brist på respekt
faktum är att för många kommer undan för lätt
visst kan även jag se bristerna i systemet men vart sitter felet, är det arv eller miljö?
vart ska det sluta, ska någon behöva dö innan vi blir av med denna samhällsbörda
är du tillräktligt störd för att mörda?
alla behöver bli älskade
men det är svårt att älska någon som skjuter dödande skott till svar
som trampar ner din värdighet gång på gång
vi känner alla ett problembarn
som tar mer än han ger
sen ler sådär förföriskt
att man inte kan annat än förlåta
men du är mer än jag kan tillåta

så jag drar nu

tar mej så långt bort man kan komma

från dej

du som bränner din signatur
i mitt hjärtas muskel

jag är trött på dej

Hatad eller förlåten?

Jag har en liten svart katt, den absolut lätskrämdaste lilla svarta katt man kan tänka sej.
I helgen överlevde han sitt mandomsprov.
Det är lördag morgon, något stressigt, kläder och ting flyger genom rummet för att förhoppningsvis landa i någon av resväskorna som står placerade i hallen. Den lilla katten ligger och tittar förundrat på kaoset ovetande om vad som komma skall. Vad som bör klargöras innan historien fortsätter, är att lättskrämd är ett något vagt ord för att förklara hans totala panik inför något som låter, doftar konstigt eller rör sej i en hastighet över 1 km/h. Skräcken inför det okända utanför ytterdörren går inte ens att föreställa sej. Just pga av dessa fobier kunde jag väll inte föreställa mej i mina vildaste fantasier att denna katt skulle våga sej ut ensam på balkongen, så jag stängde, släkte lampor, drog ur kontakter och gav mej iväg för att träffa släkten. Sedan brakade det loss, smattrande regn, dundrande åska och agressiva fåglar, hela jordens massiva inferno mot min lilla vettskrämda, svarta katt.

När jag kom hem över ett dygn senare möttes jag av, EN katt??
Det randiga syskonet såg frågande på mej, vad har ni gjort med min bror?
Jag ropade och ropade, ingen katt, jag skramlade med matskålen, ingen katt, jag kollade i varenda skrymsle och vrå i hela lägenheten, ingen katt. Tillslut slog tanken mej, nej, det kunde inte stämma, inte kunde väll, jo, det kunde han. Under bänken på balkongen, tryckandes med huvudet gömd i en blomkruka fann jag resterna av vad tidigare hade varit en katt.
När jag lyfte upp honom dunkade hans lilla hjärta i 180 med små skrämda ögon som sorgset frågade, varför har du övergivit mej?

De högre makterna

Det var en solig eftermiddag i slutet av maj, jag hade just slutat för dagen men kände inte för att gå hem till en tom lägenhet så jag tog en liten promenix genom staden. Överallt omkring mej gick omslingrade kärlekspar, som blodiglar som suger sej fast och aldrig tycks släppa taget. För att undslippa tungmassakern tog jag min tillflykt till en liten katolskt kyrka inklämd mellan två halvt raserade huskroppar. Det var en liten men rätt mysig kyrka beklädd i mörk träpanel med vackra handgjorda fönster, berättandes historier om djävular och hjältar, helgon och profeter. Det var tydligt att människorna i kyrkan var djupt troende, fråga mej inte hur jag vet det, antagligen magkännsla. Förutom klickande från sulor som slog i stengolvet ett harklande här och där var det alldelens tyst i kyrkan, inte ett knyst. Eftersom de flesta bad kändes klokt att göra likadant, så jag började be;
Kära gud som är i himmelen helgat vare ditt namn
Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden
vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dom oss skyldiga äro
och så vidare...
snälla gud det enda jag ber om egentligen är ett slut på ensamheten
slut på ensamma nätter, inga flera middagar med bosse bildoktorn, inga flera ensamma biobesök.
snälla gud det enda jag ber om är någon att älska, någon att hålla om, att tillägna min omsorg och kärlek jag ber dej
amen

en liten vibration i fickan
skit också!
men jag han inte få upp mobilen i tid och tystnaden bröts av ett ljudligt ringande
Fan, jag tyckte ju att jag stängde av mobilen.
Ett nytt oläst medelande;

Kära levande
Din bön har nu levererats
Det är högst sannolikt att ingen bryr sej
men tack för visat intresse
och ha ett fortsatt trevligt liv

På begäran

Nu bloggar jag på begäran av majs, och för att jag inte har någonting bättre för mej... jag erkänner jag har inget liv.
Livet är en mörk plats fylld med ensamhet och ångest, jag är en lidande konstnärssjäl i ett hav av mörker. Krypandes, nedbrytandes kväver det mej långsamt under en livstid, en evighet som en dag tar slut. Livet är lidande, allt är lidande snart kommer vi alla att slukas av vår egen tomhet. "Det är en lyx som du kan unna dej..." säger mamma, jag håller med. Det är lätt att vara en missförstådd, lidande konstnär som lever på social bidrag och spenderar sina dagar sittandes på ett rökfyllt café stirrandes ner i en kopp svart kaffe. Sedan går de till krogen super lite och lägger på ett sånt där lidande djupt ansikte och lyckas få hem nån naiv flicka som hoppsan hejsan ojsan vad lidande det är med lite kul i sängen. Nästa morgon är flickan förälskad i konstnären och tror att hon är en räddande ängel, då säger konstnären att "Det går inte att älska mej, du får det bättre utan mej... jag är inte värd att bli älskad." SMACK! Där är hon fast, stackars lilla flicka, hon är helt såld på denna djupa, lidande själ, konstnären tittar henne djupt i ögonen och viskar att hon betyder allt. Det som inte sägs är att konstnären har mycket allt att dela med sej av... ca en sådär 7 allt.