De högre makterna

Det var en solig eftermiddag i slutet av maj, jag hade just slutat för dagen men kände inte för att gå hem till en tom lägenhet så jag tog en liten promenix genom staden. Överallt omkring mej gick omslingrade kärlekspar, som blodiglar som suger sej fast och aldrig tycks släppa taget. För att undslippa tungmassakern tog jag min tillflykt till en liten katolskt kyrka inklämd mellan två halvt raserade huskroppar. Det var en liten men rätt mysig kyrka beklädd i mörk träpanel med vackra handgjorda fönster, berättandes historier om djävular och hjältar, helgon och profeter. Det var tydligt att människorna i kyrkan var djupt troende, fråga mej inte hur jag vet det, antagligen magkännsla. Förutom klickande från sulor som slog i stengolvet ett harklande här och där var det alldelens tyst i kyrkan, inte ett knyst. Eftersom de flesta bad kändes klokt att göra likadant, så jag började be;
Kära gud som är i himmelen helgat vare ditt namn
Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden
vårt dagliga bröd giv oss idag
och förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dom oss skyldiga äro
och så vidare...
snälla gud det enda jag ber om egentligen är ett slut på ensamheten
slut på ensamma nätter, inga flera middagar med bosse bildoktorn, inga flera ensamma biobesök.
snälla gud det enda jag ber om är någon att älska, någon att hålla om, att tillägna min omsorg och kärlek jag ber dej
amen

en liten vibration i fickan
skit också!
men jag han inte få upp mobilen i tid och tystnaden bröts av ett ljudligt ringande
Fan, jag tyckte ju att jag stängde av mobilen.
Ett nytt oläst medelande;

Kära levande
Din bön har nu levererats
Det är högst sannolikt att ingen bryr sej
men tack för visat intresse
och ha ett fortsatt trevligt liv