Hatad eller förlåten?

Jag har en liten svart katt, den absolut lätskrämdaste lilla svarta katt man kan tänka sej.
I helgen överlevde han sitt mandomsprov.
Det är lördag morgon, något stressigt, kläder och ting flyger genom rummet för att förhoppningsvis landa i någon av resväskorna som står placerade i hallen. Den lilla katten ligger och tittar förundrat på kaoset ovetande om vad som komma skall. Vad som bör klargöras innan historien fortsätter, är att lättskrämd är ett något vagt ord för att förklara hans totala panik inför något som låter, doftar konstigt eller rör sej i en hastighet över 1 km/h. Skräcken inför det okända utanför ytterdörren går inte ens att föreställa sej. Just pga av dessa fobier kunde jag väll inte föreställa mej i mina vildaste fantasier att denna katt skulle våga sej ut ensam på balkongen, så jag stängde, släkte lampor, drog ur kontakter och gav mej iväg för att träffa släkten. Sedan brakade det loss, smattrande regn, dundrande åska och agressiva fåglar, hela jordens massiva inferno mot min lilla vettskrämda, svarta katt.

När jag kom hem över ett dygn senare möttes jag av, EN katt??
Det randiga syskonet såg frågande på mej, vad har ni gjort med min bror?
Jag ropade och ropade, ingen katt, jag skramlade med matskålen, ingen katt, jag kollade i varenda skrymsle och vrå i hela lägenheten, ingen katt. Tillslut slog tanken mej, nej, det kunde inte stämma, inte kunde väll, jo, det kunde han. Under bänken på balkongen, tryckandes med huvudet gömd i en blomkruka fann jag resterna av vad tidigare hade varit en katt.
När jag lyfte upp honom dunkade hans lilla hjärta i 180 med små skrämda ögon som sorgset frågade, varför har du övergivit mej?