tag:blogger.com,1999:blog-156078822011-06-19T01:31:56.984+01:00Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.comBlogger71100tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1157496829949364792006-09-05T23:49:00.000+01:002006-10-05T17:22:42.766+01:00Till slut har det blivit ännu en höst<br />tusentals ensamma själar söker tröst<br />som vältrar sej i livsångest<br />dystra vuxenliv<br />barndom förgånget<br />klagar över meningslöshet<br />när det finns så mycket att göra i världen<br />existensbesvären lyx för oss i välfärden<br />men slöhet stoppar oss på vägen<br /><br />mycket blir ältat lite blir gjort<br />vi som har makten<br />här i västvärlden<br />sitter fast på vår lilla samhällsort<br /><br />utan perspektiv med överkonsumtion som tidsfördriv<br />så mycket att vara tacksam över<br />ändå så mycket vi saknar och behöver<br />utöver widesscreen Tvn och oljeslukandebil<br />10 liter per mil<br />varför inte välja ett miljövänligt alternativ<br />den går bara några meter bort<br />ett regelbundet kollektiv<br /><br />flesta har tak över huvudet mat på bordet<br />slipper förföljelsen och massmordet<br />vi har trygghet, frihet<br />demokrati, libereté<br /><br />Om vi nu har det så bra<br />varför är det som många som knaprar piller<br />vi lever vårt lilla livmed innåtvända pupiller<br />granska varenda lilla DNA<br />men vi tycks aldrig hitta defekten<br />anledningen till vår rastlöshet<br />ingen klarhet till vår tomhet<br />kanske är människan är en tom individ<br />på konstant jakt efter frid<br />eller finns det ett tredje alternativ<br /><br />Det är äntligen tid att göra som Galileo Galilei<br />rikta teleskopet mot yttre världen<br />se ett steg bortom den lokala sfären<br />ta till dej visdomsorden<br />Det är du som finns till på jorden<br />inte jorden som finns till för dej<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-115749682994936479?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1155548643588497152006-08-14T10:40:00.000+01:002006-08-14T10:44:03.603+01:00Vad gör man när en stuntman dör<br />Hans som vant ska klara alla fall och slag<br />Vad gör man den dag han inte reser sej<br />efter den där trippla volten utför stupet<br />när han ligger orörlig med dödens biljett<br />vilandes i handen bunden av blodsbanden<br />som sipprar trygghetens ilusion röd<br />han som allid ska resa sej upp, le och fråga<br />var det där bra, eller ska vi ta det igen?<br />som om ingenting hade hänt<br /><br />Han som tränat hela sitt liv på att falla vackert<br />landa stadigt med båda fötterna på marken<br />han som fysikens lagar inte rår sej på<br />när han studsar fram i det blå<br /><br />Du som bärs upp av säkerhetslinor<br />landar tryggt på mjuka mattor<br />du som dränker dej i bensin och tänder på<br />du som hoppar från ravin till ravin utan snöskor<br /><br />En proffesionell stuntman ska ju vara självklar, oskadd, osårbar<br />han som vet vad han gör<br />vad gör man när stålmannen dör?<br /><br />Hur går det då för mej<br />jag har varken linor eller mattor<br />när jag voltar fram igenom livet<br />vår trygghet, vi så självklart tar för givet<br /><br />Jag kan inte acceptera, kan inte filtrera bort det faktum<br />att varje stund kan vara vår sista<br />och jag kan inte frontrera<br />vågar inte avkryptera, sanningen<br />att ingen lever längre än ens privata tillgång av tid<br />vår varsinna blomma som knoppar, blommar, vissnar och dör<br />livet som föder livet som förgör<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-115554864358849715?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1152745528943232512006-07-12T23:05:00.000+01:002006-10-04T22:23:51.176+01:00Jag vill aldrig riktigt gå och lägga mej<br />för det är som att erkänna förlusten av ännu en dag<br />som kunde ha använts till så mycket mer<br />panik över år som bara blir fler och fler<br /><br />Natten som söver tills morgonen vaknar<br />stressen därimellan<br />över allt som vi saknar<br />Vems drömmar spenderar du dina dagar med att förvanska<br />det är så vi lär oss handskas med ovissheten, friheten<br /><br />vi kortar vår synfält tills vi inte ser mer<br />än tippen av vår näsas ego<br />vi bygger vår lilla värld omkring oss<br />som av lego, bitar som faller på plats, som passar ihop och tas isär<br />leka familj här leka familj där<br /><br />På natten drömmer vi drömmar<br />som härstämmar från långt långt inne<br />i det allra djupaste av vårt lilla sinne<br />programerade från barnsben<br />aktiveras vårt minne<br />information om uppsatta mål<br />långt innan vårt första livsvrål<br />klart man skriker om allt som önskars, drömms, görs<br />är förprogramerade program som körs<br /><br />en strävan, bävan<br />efter uppskattning<br />det är den som skapar våran uppfattning om drömmar<br />kan dina drömmar ledas tillbaka till händelser som ingav uppmuntran?<br /><br />du drömmer andras drömmar<br />du lever någon annans liv<br />går i helt fel riktning<br />med gigantiska kliv<br />vakna<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-115274552894323251?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1152220183730715772006-07-06T22:04:00.000+01:002006-10-04T22:44:14.063+01:00Jag är trött på dej<br />men det är ju lätt att miss ta, sej<br />som hans små beundrare som följer tätt på rad<br />blint följer den fula ankungen som leker svan<br />de är gänget som styr här i trakten<br />kåkstaden är hans hem<br />bråkstaken är hans medfödda benämmning<br />född utan hämmning, utan empati, sympati<br />med doktorsgrad i våld, knark och utanförskap<br />född utanför systemet<br />ännu ett barn av sin stad<br />med diagnostiserad stördhetsgrad<br />lätt dyslexi, ad/hd, damp, aspergers syndrom<br />människor som faller för hans medfödda charm<br />med eftersmak av bitter arom<br />älskat och hatat problem barn<br />hänger oftast på stan<br />dricka bers och kröka<br />redan kostat samhället uppåt nån miljon<br />och det lär väll öka<br />gick fordon, levande fördom<br />ungdom som tappat tron<br />barn utan hemstation<br /><br />jag är trött på dej<br />som trackar ner på andra<br />som kommer rätt lätt undan<br />för "han är ju såndär"<br />hans mamma övergav honom<br />hans pappa är alkis på stan<br />man har hört det lite för många gånger<br />man blir rätt van<br />ingen ursäkt krävs för brist på respekt<br />faktum är att för många kommer undan för lätt<br />visst kan även jag se bristerna i systemet men vart sitter felet, är det arv eller miljö?<br />vart ska det sluta, ska någon behöva dö innan vi blir av med denna samhällsbörda<br />är du tillräktligt störd för att mörda?<br />alla behöver bli älskade<br />men det är svårt att älska någon som skjuter dödande skott till svar<br />som trampar ner din värdighet gång på gång<br />vi känner alla ett problembarn<br />som tar mer än han ger<br />sen ler sådär förföriskt<br />att man inte kan annat än förlåta<br />men du är mer än jag kan tillåta<br /><br />så jag drar nu<br /><br />tar mej så långt bort man kan komma<br /><br />från dej<br /><br />du som bränner din signatur<br />i mitt hjärtas muskel<br /><br />jag är trött på dej<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-115222018373071577?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1148835561847394962006-05-28T16:54:00.000+01:002006-05-28T18:11:05.906+01:00Jag har en liten svart katt, den absolut lätskrämdaste lilla svarta katt man kan tänka sej.<br />I helgen överlevde han sitt mandomsprov.<br />Det är lördag morgon, något stressigt, kläder och ting flyger genom rummet för att förhoppningsvis landa i någon av resväskorna som står placerade i hallen. Den lilla katten ligger och tittar förundrat på kaoset ovetande om vad som komma skall. Vad som bör klargöras innan historien fortsätter, är att lättskrämd är ett något vagt ord för att förklara hans totala panik inför något som låter, doftar konstigt eller rör sej i en hastighet över 1 km/h. Skräcken inför det okända utanför ytterdörren går inte ens att föreställa sej. Just pga av dessa fobier kunde jag väll inte föreställa mej i mina vildaste fantasier att denna katt skulle våga sej ut ensam på balkongen, så jag stängde, släkte lampor, drog ur kontakter och gav mej iväg för att träffa släkten. Sedan brakade det loss, smattrande regn, dundrande åska och agressiva fåglar, hela jordens massiva inferno mot min lilla vettskrämda, svarta katt.<br /><br />När jag kom hem över ett dygn senare möttes jag av, EN katt??<br />Det randiga syskonet såg frågande på mej, vad har ni gjort med min bror?<br />Jag ropade och ropade, ingen katt, jag skramlade med matskålen, ingen katt, jag kollade i varenda skrymsle och vrå i hela lägenheten, ingen katt. Tillslut slog tanken mej, nej, det kunde inte stämma, inte kunde väll, jo, det kunde han. Under bänken på balkongen, tryckandes med huvudet gömd i en blomkruka fann jag resterna av vad tidigare hade varit en katt.<br />När jag lyfte upp honom dunkade hans lilla hjärta i 180 med små skrämda ögon som sorgset frågade, varför har du övergivit mej?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-114883556184739496?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1127751833918531182005-09-26T17:22:00.000+01:002005-09-26T17:27:55.006+01:00Det var en solig eftermiddag i slutet av maj, jag hade just slutat för dagen men kände inte för att gå hem till en tom lägenhet så jag tog en liten promenix genom staden. Överallt omkring mej gick omslingrade kärlekspar, som blodiglar som suger sej fast och aldrig tycks släppa taget. För att undslippa tungmassakern tog jag min tillflykt till en liten katolskt kyrka inklämd mellan två halvt raserade huskroppar. Det var en liten men rätt mysig kyrka beklädd i mörk träpanel med vackra handgjorda fönster, berättandes historier om djävular och hjältar, helgon och profeter. Det var tydligt att människorna i kyrkan var djupt troende, fråga mej inte hur jag vet det, antagligen magkännsla. Förutom klickande från sulor som slog i stengolvet ett harklande här och där var det alldelens tyst i kyrkan, inte ett knyst. Eftersom de flesta bad kändes klokt att göra likadant, så jag började be;<br />Kära gud som är i himmelen helgat vare ditt namn<br />Ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden<br />vårt dagliga bröd giv oss idag<br />och förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dom oss skyldiga äro<br />och så vidare...<br />snälla gud det enda jag ber om egentligen är ett slut på ensamheten<br />slut på ensamma nätter, inga flera middagar med bosse bildoktorn, inga flera ensamma biobesök.<br />snälla gud det enda jag ber om är någon att älska, någon att hålla om, att tillägna min omsorg och kärlek jag ber dej<br />amen<br /><br />en liten vibration i fickan<br />skit också!<br />men jag han inte få upp mobilen i tid och tystnaden bröts av ett ljudligt ringande<br />Fan, jag tyckte ju att jag stängde av mobilen.<br />Ett nytt oläst medelande;<br /><br />Kära levande <br />Din bön har nu levererats<br />Det är högst sannolikt att ingen bryr sej<br />men tack för visat intresse<br />och ha ett fortsatt trevligt liv<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-112775183391853118?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-15607882.post-1126729196544518312005-09-14T20:57:00.000+01:002006-10-04T23:52:44.436+01:00<a href="http://photos1.blogger.com/blogger/3413/1450/1600/annaolsson2okt.0.jpg"><img style="DISPLAY: block; MARGIN: 0px auto 10px; CURSOR: hand; TEXT-ALIGN: center" alt="" src="http://photos1.blogger.com/blogger/3413/1450/200/annaolsson2okt.jpg" border="0" /></a><br /><a href="http://photos1.blogger.com/blogger/3413/1450/1600/annaolsson2okt.jpg"></a><br />Nu bloggar jag på begäran av majs, och för att jag inte har någonting bättre för mej... jag erkänner jag har inget liv.<br />Livet är en mörk plats fylld med ensamhet och ångest, jag är en lidande konstnärssjäl i ett hav av mörker. Krypandes, nedbrytandes kväver det mej långsamt under en livstid, en evighet som en dag tar slut. Livet är lidande, allt är lidande snart kommer vi alla att slukas av vår egen tomhet. "Det är en lyx som du kan unna dej..." säger mamma, jag håller med. Det är lätt att vara en missförstådd, lidande konstnär som lever på social bidrag och spenderar sina dagar sittandes på ett rökfyllt café stirrandes ner i en kopp svart kaffe. Sedan går de till krogen super lite och lägger på ett sånt där lidande djupt ansikte och lyckas få hem nån naiv flicka som hoppsan hejsan ojsan vad lidande det är med lite kul i sängen. Nästa morgon är flickan förälskad i konstnären och tror att hon är en räddande ängel, då säger konstnären att "Det går inte att älska mej, du får det bättre utan mej... jag är inte värd att bli älskad." SMACK! Där är hon fast, stackars lilla flicka, hon är helt såld på denna djupa, lidande själ, konstnären tittar henne djupt i ögonen och viskar att hon betyder allt. Det som inte sägs är att konstnären har mycket allt att dela med sej av... ca en sådär 7 allt.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/15607882-112672919654451831?l=olssons-blog.blogspot.com' alt='' /></div>Olssonhttp://www.blogger.com/profile/08541792206816860163noreply@blogger.com0